måndag 17 juli 2017

Tränas det?

Jaha, det tränas!

Nu är det fyra veckor sedan jag senast tränade med R men jag har fortsatt på egen hand. Jag har kört två gruppass, Shape och Prformance Strength, och reflekterade då över hur mycket bättre det är att träna med PT, när man får göra individuellt anpassade övningar.

Sedan har jag tränat lite på egen hand, gjort några av de övningar R brukar köra. Såhär kan det se ut:

Först rörlighet. Det om något är viktigt att hålla igång, tyckte R. Så jag stretchar handleder, höftböjare och axlar i två minuter.

Därefter drake varvat med rodd med gummiband, tre gånger tio. Sedan axelpress med gummiband varvat med enbensböj, också tre gånger tio. Sist kanske höftlyft varvat med dips.

Det är såklart inte lika tungt eller jobbigt som att träna med R, men det är bättre än inget.

fredag 21 april 2017

Mycket bättre

Har just tränat med R och allt känns väldigt mycket bättre.

Jag visade sjukgymnastens övningar för rygg, nacke och axlar. Han kommenterade och justerade och utvecklade. Vid raka latsdrag med gummiband är det viktigt att armarna är just raka med sträckta armbågar, annars åker axlarna fram. Hög rodd med två gummiband, viktigt med raka handleder. Fokusera på att få axlarna bakåt.

Vi fortsätter på det här spåret och börjar jobba mer med överkroppen.

Mot slutet av passet frågade jag om jag inte skulle få göra bengaliska bräset idag. R fnissade och undrade om jag ville eller ej. Jo! Jag behöver känna att jag lever.

Kör åtta, kommenderade han. Nej förresten, tio! Nej förresten, tolv!

Tolv på vänster ben var på gränsen av vad jag klarade, men det gick. Höger var lättare. Du hade grejat femton till, kommenterade R.

Vi pratade om pass också. Klart du ska gå på pass! Du borde ha större självförtroende nu, inte tvärtom. Kör några pass, tänk på det vi pratat om, känn efter om någon övning känns konstig så snackar vi om den sedan.

Så det känns bättre. Om jag nu bara kunde slippa tänka på åsynen av den rultiga tanten i spegeln, det kan ju inte ha varit jag?

Men sedan ett par dagar tillbaka har jag börjat vakta på vad jag äter med hjälp av en app i telefonen. Få se om det ger resultat.

onsdag 19 april 2017

Lite gnäll

Livet som helhet är småjävligt nu, så varför skulle träningen vara ett undantag? Jag ska försöka bena ut vad det är som inte funkar.

Till att börja med är jag förkyld, en seg förkylning som inte vill släppa, med rejält halsont. Jag hade gått till vårdcentralen omedelbums om det inte varit så att resten av familjen har eller har haft precis samma symptom. Det tyder ju på att det är ett virus som kommer att gå över med tid och vila.

Så jag försöker vila. Har avbokat dagens träningspass med R och ska ta det lugnt. Hoppas vara frisk igen på fredag då vi ska ses igen.

Nästa åkomma är ryggen. Stelheten som jag skrev om förra gången har kommit och gått, men intensifierades kraftigt för någon vecka sedan. R gjorde då några övningar för att mjuka upp mina axlar som tydligen är stela, höger värst. Han masserade och knådade vilket var ganska behagligt på ett masochistiskt sätt.

Dagen därpå hade jag ännu mera ont, och sedan ännu värre. Samtidigt slog förkylningen till med full kraft så det gjorde säkert inte saken bättre. Jag fick ta till stark värktablett (Citodon) och palla upp ryggen med kuddar för att alls kunna sova. Miserabel påskhelg alltså.

Men så småningom släppte det. Nu har jag inte alls ont och klarar mig sålunda utan extra kuddar eller värktabletter.

Igår var jag hos en sjukgymnast på SATS, som jag konsulterar på R:s inrådan.

Det var en bestämd tjej. Hon verkar inte särskilt inriktad på att samarbeta med R. Mina axlar ska jag jobba med själv, tycker hon. Vi gick igenom nacke, axlar och bröstrygg och jag fick några övningar att kunna göra själv för att öka rörligheten. Vi ska ses igen nästa vecka, då ska hon också visa mig lite övningar jag kan göra i gymmet.

"Det är bra att du börjat träna, fortsätt med det!", sa hon hurtigt. Naturligtvis har hon rätt och jag är väl bara fånig som känner mig lätt förolämpad av det. Vadå börjat träna? Jag har tränat ganska hårt i snart fem år nu och var inte helt otränad innan heller. Bara för att man är en överviktig snart femtioårig tant behöver man inte vara nybörjare.

Men. Hur spännande och utvecklande det än är att träna med PT så finns det vissa nackdelar. Det är förbannat dyrt för det första, men det kan jag väl unna mig.

Då är det värre med att det på sistone har känts begränsande på något vis. Jag tränar ju inget annat nu. Vågar inte riktigt. Är rädd att trigga ryggen igen. Känner mig tung och klumpig. Längtar lite efter stimulansen som ett bra gruppass kan ge, men återigen - vågar inte riktigt.

Och så är det tiden också, det låter vanvettigt men jag har svårt att hinna med. Lunchpass är det som fungerar i min tillvaro nu sedan ett par år tillbaka. Sådana är ganska begränsade och dessutom är det vid lunchtid som R och jag brukar ses två gånger i veckan. Jag har ibland lyckats klämma in ett spinningpass också, men det är säkert över en månad sedan sist.

Boxningen har också fått stryka på foten. Syrran och jag skulle ju gå tillsammans. Hon har varit upptagen med jobb och resor så de första gångerna på terminen gick jag ensam. Sedan gick vi två gånger tillsammans, och var ense om att vi var lite missnöjda med upplägget på passet. Det har kantrat över åt fysträningshållet, nästan ingen boxning. Under timmen vi är där springer vi runt i salen säkert halva tiden och boxas kanske en fjärdedel av tiden. Ofta får vi göra övningar som är hopplöst svåra och tunga för mig, och numera vet jag varför.

Bakåtvända armhävningar eller dips till exempel. Jag är för stel i axlarna för att kunna ta ut rörelsen ordentligt och belasta rätt muskler. Springkrypa på alla fyra är för tungt för axlar och handleder.

Jaha, vad blir kontentan av detta gnäll? Vet inte riktigt. R och jag har redan varit inne på att göra ett program för hur jag ska träna utan honom, kanske jag ska fråga om det igen.

På något sätt behöver jag hitta träningsglädjen igen.

Å andra sidan kanske det är att kräva väl mycket. Som sagt så är inget annat i livet på topp just nu, så varför skulle träningen vara det. När förkylning och ryggont är bättre känns det kanske bättre.

Väl?

lördag 25 mars 2017

Ännu mera ont

Idag vaknade jag och och var alldeles stel mellan skulderbladen igen. R har rätt, axelpressen triggar något hos mig.

En Naproxen hjälpte. Idag har jag varit ute och cyklat i vårsolen. Till natten ska jag ta ännu en värktablett och kanske skippar jag boxningen imorgon.

fredag 24 mars 2017

PT pass nr 17: axlar!

Efter förra passet fick jag ont mellan skulderbladen på ett sätt jag väl känner igen. Stelt och ont. Jag tog några värktabletter som förmodligen hjälpte mig att slappna av.

R inleder varje pass med att fråga hur kroppen känns så jag rapporterade. Han frågade ingående var det gjorde ont, vid rotation (ja), strålar det upp i nacken (nej).

Försökte axelpress igen, denna gång med endast 4 kg. Det gick fortsatt urdåligt. Uppenbarligen är skuldrorna begränsat rörliga. Fick lite mer ont av det.

Men vi är ense om att det är bra att utforska den gränsen lite försiktigt.

Sedan fick jag göra marklyft på ett ben med endast stång, inga vikter. Då blir det svårare att hålla balansen eftersom vikten hjälper att placera tyngdpunkten rätt. Sedan en vidareutveckling: bort med stång och bänk och gör en drake. Och tänk, det kunde jag faktiskt, och inhöstade massor med beröm av R. Det är skillnad på stabiliteten nu.

Ibland känner jag mig otålig och vill göra enkla rörelser och lyfta tungt, men jag köper helt R:s filosofi att lära mig att göra rörelsen rätt först, sedan belasta. Du är stark, säger han trosvisst, jag kommer att lägga på mer tyngd så småningom.

Idag fick jag känslan av att han var lite stolt över mig, och det var roligt.

tisdag 21 mars 2017

PT pass nr 16

...var i stora drag en repris av förra passet. Knäböj med 24 kg kettlebell. Split squats. Beröm för att jag är mycket stabilare nu.

Sedan klämde R på mina höfter. Höger höft är stelare än vänster. Sneda höftböjarmuskeln som fäster bak i ländryggen. Jo där brukar jag ju ha ont också, just på höger sida. Det är därför du svankar och inte riktigt rätar ut höften, och kollapsar inåt med knäna. Aha!

Han är verkligen kunnig. Och respektfull. Det hade inte känts ok att ha vilken yngling som helst att klämmandes på höftbenen kan jag säga.

Sedan windmill och axelpress, en sida i taget. Vänster sida enormt mycket svagare, handleden bara brakar ihop. Håll underarmen lodrät, instruerar R, men det klarar jag inte, armbågen sticker ut, värst på vänster.

Mer grävande och masserande. Vänster nåntingmuskel, ovanför bröstet men under nyckelbenet är tydligen spänd och stel som tusan. Slappna av, uppmanar R. Jag försöker, piper jag. Han trycker på en punkt som gör så ont att jag får be honom sluta.

Det här ska vi jobba mer på, säger han nöjt efteråt.

Jag är också nöjd, fast öm. Kul att ha fått såpass ordning på benen att vi kan övergå till axlarna.

fredag 17 mars 2017

PT pass nr 15

Idag var jag ytterligt tveksam till att träna. Ställde in onsdagens pass på grund av förkylning och kände mig inte riktigt kry ännu. Framför allt är det hosta som dröjer sig kvar.

R lovade att ta det lugnt, det vet jag inte om jag tycker att han gjorde men det gick ju bra i alla fall.

Knäböj med kettlebell först 10 kg sedan 12. Öva på att ha kontroll hela vägen. Förra veckan fick jag testa 12 kg i vardera handen vilket gick det också.

Du klarar mycket mer, sa R. När du väl har lärt dig att göra rätt kan vi lägga på mycket mer vikt. Jag tror han har rätt.

Sedan Bulgarian split squat, eller bengaliska bräset som mamma kallade det. Vingligt, tyckte jag. Absolut inte, tyckte R som filmade mig. Titta nu, ser du något annat än total stabilitet och kontroll hela vägen?

När jag vant mig vid synen av alla valkar, usch jag är verkligen fet nu, måste jag erkänna att han hade rätt.

Sist knästående windmill, tio kilo kettlebell på rak arm över huvudet. Men jag förstod poängen, har man bara tyngdpunkten rätt är det inte armen som bär upp vikten, utan hela kroppen.

Så förutom mina synpunkter på min figur så är jag rätt nöjd med mig själv och min träning just nu.

fredag 17 februari 2017

PT pass nr 10

Igår och idag har jag haft värsta tänkbara träningsvärk i lårens framsida. Även baksida, insida och rumpa om jag tänker efter, men det överskuggades av smärtan i framsidan. Aj!

Men R har växlat upp helt klart. Idag fick jag göra Bulgarian split squats med hantel 5 kg. Många! Googla gärna, det var trevlig läsning. För den som inte orkar, det betyder enbensböj med bakre benet på en bänk.

Efter det fick jag göra någon sorts framåtböj hållande en skivstång, fortfarande med bakre benet upplagt på bänk. Ska fråga nästa gång vad den rörelsen heter.

Vi avslutade med latsdrag. 13 kg. Ännu en muskel som jag är stel i tydligen.

Bredvid oss myllrade ett gäng tonårskillar som gjorde bänkpress. Typisk machoövning. Men jag är hellre en bulgarisk tant!

Även om jag inte kommer ur sängen imorgon.

onsdag 15 februari 2017

Jösses

Sitter och pustar ut efter mitt nionde pass med min PT. Detta var nog det tuffaste hittills.

Det är synd att jag inte började göra anteckningar tidigare. Det är intressant att träna med PT, jag får ideligen aha-upplevelser!

Nu ska jag nöja mig med att beskriva den allra första gången och idag.

Vid konsultationen före jul intervjuade han - R - mig om träningsvanor och mål och syfte och sånt där. Jag fattade snabbt att vi skulle komma bra överens då han poängterade sitt stora intresse för sjukgymnastik och funktionell träning. Min stelopererade rygg tycktes inte avskräcka utan snarare intressera honom.

Mål och syfte? Må bra, ännu bättre, fysiskt och psykiskt. Jag berättade förstås om depression och medicin. Bli starkare. Gärna lite smalare men vikten är ointressant.

När jag sa att jag sprungit tidigare men nu är för tung för det, rättade han mig vänligt. Du är inte tillräckligt stark.

Sedan fick jag demonstrera några knäböj, som ju är en rörelse jag gärna gör. Jag kommer långt ner jämförelsevis och kan göra många.

R såg genast att mina knän kollapsar inåt liksom mina fötter. Tryck ner stortårna, håll ut knäna.

Sedan förklarade han att jag hade goda förutsättningar och att han gärna jobbade med mig. Jag kände detsamma och köpte därför 25 tillfällen, rakt av. Det lär ta tid att få ordning på mina vingliga knän och fötter.

Men vi har kommit en bra bit på väg. Idag vet jag att jag är mycket rörlig trots min stela rygg. Men jag behöver bli starkare i rumpa och hela baksidan av benen, jag förlitar mig helt på mina starka lår.

Idag började jag som vanligt på roddmaskinen och körde tills kalorimätaren stod på 75. Är jag riktigt i form kör jag 100 kcal på 7 minuter, det klarar jag nätt och jämnt.

Sedan gjorde jag enbensböj varvat med att stretcha höftböjaren. Benen darrade men R var skoningslös. Tre set om åtta. Så småningom ska du klara tio, sedan börjar vi belasta.

Vänster ben är oerhört mycket svagare än höger tycker jag. Nja, menar R. Den stora skillnaden är kontrollen. Höger ben lyder dig bättre och jobbar mer effektivt.

Sedan enbensböj igen, nu stående på hög låda med andra benet hängande rakt ner. Sjukt jobbigt. Märker du hur mycket stabilare fötterna är nu? Knappt något vingel alls. Ja, när du säger det så.

Sedan knäböj hållande 12 kg kettlebell. 8 sek på nervägen hålla 8 sek i botten, direkt upp. Tre gånger sedan vila. Ajaj, kontroll hela vägen, inte släppa taget och sjunka ner.

Till sist en knästående windmill (?). 6 kg kettlebell över huvudet i ena handen, vrida överkroppen för att kunna sätta andra handen i golvet. Kontroll.

Puh. Sedan jag började träna med R har jag knappt gått på några pass utom boxningen och lite spinning. Något är på gång, jag håller på och lär om och vill inte störas av något annat. Det är så lätt att göra fel.

På fredag är det dags igen.

fredag 20 januari 2017

Träningshösten 2016

Jag är tillbaka igen. Ska försöka skriva mer regelbundet här framöver.

Men först en tillbakablick. Hösten som gick var händelserik. I september insåg jag att jag behövde hjälp mot min ständigt låga sinnesstämning så jag började äta Citalopram. Det hjälpte, men de första veckorna var jobbiga. Jag hade nog alla biverkningar som listats, huvudvärk, diarré, hjärtklappning. Plus att det alla varnat för, att man initialt kan må ännu sämre, visade sig stämma i mitt fall. Utöver det fick jag två riktiga ångestattacker. Det var först efteråt jag förstod vad det var.

Till råga på allt förkunnade min chef i ungefär samma veva att min tjänst skulle försvinna. För att göra en lång historia kort lyckades jag förhandla till mig ett avgångsvederlag och just nu jobbar jag inte alls. Det är jävligt skönt.

Under dessa omständigheter var det inte så lätt att träna. Jag minns att jag gick på ett kickboxpass när jag mådde rätt risigt, det var inte någon bra idé. Men när jag tittar i min träningsapp ser jag att jag ändå gnetade på med träning under september, oktober och november, minst en gång i veckan i alla fall. Jag ger mig själv en guldstjärna för det, med tanke på omständigheterna var det tappert tycker jag.

Men i december blev det värre. En rejäl förkylning sänkte mig totalt och jag fick ta en lång träningspaus.

Den avslutades strax före jul i och med att jag inledde en ny fas i mitt träningsliv: att träna med PT! Det berättar jag mer om i nästa inlägg.