fredag 2 september 2016

Tant Helga tränar med fitnessdårarna igen

Eller med andra ord, nu har jag kört Prformance Hi-Intensity igen.

Herregud vilket jobbigt pass. Men vad skönt det var efteråt, vad glad jag är att jag inte gav efter för min tveksamhet imorse.

Dels var jag trött och på dåligt humör, dels hade jag onsdagens Transformerpass i gott minne, då jag kände mig tröttare och slitnare än vanligt. Det berodde möjligen på att det var oerhört varmt i lokalen eller på att jag var trött efter söndagens kampsportande.

Hur som helst gick det bra idag, åtminstone jämförelsevis. De andra kvinnorna var overkligt vältränade så dem jämförde jag mig inte med.

Jag konstaterade som så många gånger förut att axlar, bröstrygg och handleder är mina svaga punkter. Göra 30 st thrusters eller 30 kettlebell swings med väl anpassad vikt (8 resp 20 kg), absolut inga problem. 15 st pull-ups? Eller 15 st toe to bar (samma startposition som pull-up men dra istället upp benen alternativt knän så mycket man orkar). Aldrig i livet. Går absolut inte. 125 meter utfallssteg med vikt på raka armar över huvudet? Jodå, långsamt och med visst vingel, men det går.

Den här ledaren (jag tror att du har talat varmt om honom Rosa!) är mycket bra, omtänksam och uppmärksam och med trevlig attityd, han får en att känna sig duktig. Så fast passet egentligen är lite för svårt och tungt så kommer jag att återkomma.

måndag 29 augusti 2016

Sommarträning och påbörjad höstträning

Så är sommaren slut (nästan) och hösten kommen (nästan).

Jag är ganska nöjd med min träningssommar. Den inleddes förvisso med en rejäl förkylning, Transformer-passet jag skrev om i förra inlägget blev den sista träningen på ett par veckor. Men så snart jag kände mig någorlunda frisk och när vi installerat oss ute på Sommarön, började jag träna hemma med hjälp av Sats online-pass.

Förutsättningen var förstås att dator och internetuppkoppling funkade hjälpligt, vilket inte alltid var fallet. Men det funkade i alla fall tillräckligt ofta för att jag skulle kunna träna vid tretton tillfällen under fyra veckors tid. En imponerande statistik, faktiskt. Visserligen var de allra flesta pass mycket korta, jag körde en hel tabatapass som bara är cirka 15 minuter, men ändå.

Den bästa effekten av träningen var på humöret. Jag har varit ganska ledsen och nere i sommar, av orsaker som jag inte riktigt vet själv. Jag sörjer pappa förstås, kanske är det inte svårare än så. Vissa dagar, vissa morgnar, var nästan outhärdliga. Då var träningen till god hjälp. Efter ett träningspass mår jag alltid bra.

(Löpning har jag för övrigt helt lagt ner. Om någon undrar alltså.)

Sedan vi kom hem för drygt två veckor sedan har fortsatt med min lunchträning två gånger i veckan. Transformer eller Crosstraining och cykling.

Igår kompletterades detta med en timmes kampsport. Jo, syrran och jag har ju börjat med en klass som heter Kick&box, på samma gym där mina söner tränar judo. Det var inte oväntat jätteroligt och ganska jobbigt. Det är kul att träna med min syster och det är trevligt att träna med bara kvinnor. Passet liknade Sats boxningspass ganska mycket till sitt upplägg. Jag har gillat de passen men skyggat lite för att träna med stora biffiga killar som kan slå mig sönder och samman.

Sålunda ger jag mig själv med beröm godkänt för både sommar och höststart ur träningssynpunkt.

Nå, men maten då?

Tja. Mja. Det har väl varit både bättre och sämre. På Sommarön bakade jag en hel del småkakor faktiskt (inspirerad av Kristina Sandbergs böcker om Maj. Läser man dem måste man baka!). Däremot lyckades jag hålla konsumtionen av godis och snacks och vin på en ganska rimlig nivå.

Tillbaka i vardagen igen försöker jag tänka på portionsstorlekarna. Jag har nu tänkt om helt ifråga om vad som reglerar min vikt, det är inte träningen utan maten. Tränar gör jag för att må bra, bli glad och känna mig starkare, inte för att bli smalare.

Det jag förstås borde göra är det jag började med för ett år sedan men avbröt när pappa blev sjuk, att prova 5:2-dieten. Jag hann bara någon vecka men det funkade rätt bra. Jag ska fundera ut ett upplägg under den här veckan och bestämma mig om eller om inte. Kanske drar jag igång sedan.

måndag 4 juli 2016

Depp blev pepp

I några veckor nu har jag deppat över min övervikt. Det känns snöpligt att det mesta är tillbaka. Jag är kluven mellan att å ena sidan vilja avfärda fåniga skönhetsideal och att vilja vara stolt över att jag åtminstone är någorlunda stark och vältränad, å andra sidan braka ihop en soppa av självömkan. Buhu stackars mig som inte klarar av att hålla vikten trots att jag gör väldigt mycket rätt.

Dessutom har jag haft ett träningsuppehåll eftersom vi varit på semester i USA. Ett sådant tar jag mig utan spår av dåligt samvete. O släpade med sig skor och kläder och tänkte besöka hotellgymmen, jag skiter i det. Bättre att träna regelbundet när jag är hemma, tänker jag.

Förra veckan ansåg jag mig för trött och för jetlaggad för att träna. I helgen umgicks jag dessutom med syrran och vem som helst blir nojig i hennes ortorektiska sällskap.

Alltså kände jag mig allt annat än positiv när jag släpade mig till Sats idag. Usch, Transformer som brukar vara så tungt och jobbigt. Klarar jag verkligen det idag? Borde jag inte börja lite mjukare?

Inte heller. Jag träffade min tillfälliga träningskompis som jag springer på ibland, just på Transformer. Jag skulle tro att hon är i min ålder ungefär, min viktklass också. Hon är stark som en björn och som en sprudlande sprutande... gejser (?) av träningsglädje och kämparanda.

Vi är överens om att vi hatar chins och armgång, inget för oss tungviktartanter. Hopp, till exempel utfallshopp undviker vi också. Minsta snedtramp och man riskerar en skada, näpp.

Efteråt var jag röd och svettig och på överdådigt humör. Jag är tillbaka! Jag har avbokat fredagens mesiga Bodybalancepass till förmån för ett timslångt cykelpass med en ledare som jag vet är bra. Har aldrig cyklat så länge, vem vet, jag kanske dör.

Men det skiter jag i!

onsdag 29 juni 2016

Sommarföresats


Jag ska öva mig i huksittande. Förebild enligt ovan.

tisdag 7 juni 2016

Nya horisonter

Idag har jag bokat in min yngste son på judo till hösten. Den äldste började på judo i vintras och älskar det. Nästan alltid i alla fall.

Själv har jag suckat lite åt att söndag förmiddag är inbokad. I alla fall framåt våren då vi är i sommarstugan en del är det trist att behöva flänga hem på söndag morgon. Men hittills har vi bara behövt göra det två gånger i alla fall, och nu är terminen slut.

Den avslutades med en uppvisning som var oväntat rolig och inspirerande. Jag sög i mig vartenda ord ledaren sa om att alla barn borde träna åtminstone lite judo eftersom det ger kroppskännedom och balans. För att inte tala om lite lagom disciplin! När han knäppte med fingrarna och sextio ungar trillade ihop i små avslappnade högar på golvet, för att fara upp nästa gång han knäppte, då var nog alla föräldrar i salen imponerade. Och vad tysta de var, och vilka fina led de stod på.

När lillebror sett vad storebror lärt sig var han inte sen att börja tjata om att få börja han också, och det får han förstås.

Utöver det läste jag på vad anläggningen har att erbjuda i övrigt. Kickboxning och kampsport, bara för kvinnor. Syrran har provat kickboxning för ett tag sedan och velat ha med mig, men inte orkar jag kuska hela vägen in till stan. Kan hon tänka sig att komma ut till förorten?

Ja, det kan hon. Vi hittar ett pass på söndag eftermiddag, hon brukar ofta hänga hos oss på söndagar.

Tjoho! Söndag är numera kampsportsdag i helgahushållet!

Utebliven morgonträning

I helgen bokade jag ett morgonpass, 6:30 med favoriten, eftersom det var enda sättet jag trodde mig hinna träna de närmaste dagarna.

Sedan gick jag och oroade mig i två dagar.

Efter pappas sjukdom och död klarar jag inte morgonträning längre. Det är bättre nu än vad det var i höstas, då jag var mer eller mindre suicidal på morgnarna. Det är jag inte längre, men utsikten att stiga upp 45 minuter tidigare än jag måste och ställa mig på ett träningspass, aldrig så roligt och inspirerande, den får mig att krokna.

Igår kväll pratade jag med mamma och klagade min nöd. Tycker jag inte, sa hon. Du behöver din morgonsömn!

Ibland är det skönt att göra som någon annan säger. Jag slängde alla duktighetskomplex överbord och bestämde mig för att träning faktiskt inte ska förknippas med olustkänslor. Istället hittade jag en lucka efter lunch och tränade Yoga for athletes. Och så fick jag en ny lucka på torsdag, och när jag skulle fylla den med träning såg jag till min ofantliga glädje att Prformance Strength har återuppstått. Hurra!

Heureka igen

It never rains but it pours, sannerligen. Idag gick jag på Yoga for athletes, som jag tidigare tyckt direkt illa om, men nu tyckte jag det var jättebra! Ledaren sade mig i förtroende att hon ändrat lite i förkoreografin för hon tyckte att det var för svårt för att passa devisen "för dig som tror att du är för stel för yoga".

Där har vi än en gång beviset på att förkoreograferade pass suger.

fredag 3 juni 2016

Heureka!

Jag har hittat det! Ett vettigt yogapass alltså.

Yoga var det inte, strängt taget, utan Body Balance, en typ av pass som jag egentligen inte gillar eftersom det är a) förkoreograferat och b) tillhör den kategori träning som jag anstränger mig för att gilla men inte lyckas med.

Men det här passet gillade jag, äntligen ett sträck-och-tänj lite mjukare pass som jag ändå blev lite svettig av.

Naturligtvis berodde det på ledaren. Jag har tränat för henne förr och gillade henne då också.

tisdag 31 maj 2016

Nåja

Så värst mycket kroppsångest lider jag i alla fall inte av. Har just återkommit från en kort shoppinglunch då jag snabbt som attan köpte två baddräkter i storlek 42. Nog för att belysningen i provrummet kanske var barmhärtig, och kanske har det gått inflation i storlekarna, och baddräkter är ju elastiska, och nog syns det på mig att det inte är någon överhängande fara för att jag ska tyna bort, men ändå.

Fan vad det är skönt att inte vara ung och nojig längre.

Avsigkommen

Mer än en gång har jag tänkt att pappas död förutom att skaka mig i mina grundvalar, också slutgiltigt sköt mitt hälsosamma leverne i sank.

Det är nu fem år sedan jag gick ner i vikt med hjälp av Itrim, kom i storlek 40, kände mig smal och snygg och stolt förkunnade att resten av livet ska jag minsann vara normalviktig. Aldrig över 80 kg!

Haha. Det där fick jag ju rätt snabbt äta upp, det var just det jag gjorde när jag tänker efter. Så fort jag började äta normalt igen började vikten krypa uppåt, hur mycket jag än tränade.

Idag vet jag inte vad jag väger men jag misstänker att jag inte är långt ifrån den gamla startvikten på 96 kg. Eller så ligger jag strax över 90. Vet inte, vill inte veta. Jag passar definitivt inte i storlek 40 längre men faktiskt en och annan generös 42:a. Oftast köper jag 44. I vintras köpte jag byxor i 46 för att slippa stramheten över låren, men de behöver sys in ganska ordentligt i midjan.

Kommen så långt måste jag ändå stanna upp och gräla lite på mig själv. Nu är jag lite väl självkritisk. Fortsatte jag kanske inte att träna även under pappas sjukdomstid? Inte de gamla tuffa passen förvisso, men ändå. Veckan han dog och veckan han begravdes tränade jag inte, ser jag i min Sats-app. Men annars genomförde jag 1-2 pass i veckan, pilates och liknande.

När jag började jobba i januari trappade jag upp intensiteten och började cykla och styrketräna igen. Vissa veckor har jag fått till tre pass, de flesta två, ibland bara ett, och så har jag haft ett par uppehåll på grund av sjukdom. Just nu är ett sådant. Förra helgen hade jag maginfluensa, började precis känna mig som vanligt efter den så slog halsontet till. Igår tog jag en lunchpromenad och var så trött att jag behövde sätta mig ner och vila. Jag är inbokad på Transformer imorgon, det var två veckor sedan sist, men tror inte att jag kommer att vara frisk.

Vardagsmotionen har barkat helt åt skogen. Vet inte var stegräknaren ligger. I mobilen har jag en hälsoapp som räknar steg och uppmanar mig att vara mer aktiv, enligt den klarar jag sällan att komma upp i 8000 steg. Det beror på att jag allt oftare rationaliserar bort mina lunchpromenader. Jag hinner inte både promenera och träna på samma dag, och de andra dagarna är jag ofta för stressad. Morgonpromenera borde jag göra, det skulle jag faktiskt kunna klämma in. Kvällspromenera är teoretiskt möjligt så här års i ljuvliga maj, men om jag inte orkar ens nu, är det alls realistiskt att tänka på?

Nej, vardagsmotion och förortsliv med mycket bilåkning är svårt att få ihop.

Maten, till sist. Under hösten, vintern och våren har familjens matvanor förfallit vilket vi nu har tagit tag i. Inte bara jag behöver äta bättre, även min man O (vars träningsvanor helt urartat, han har med undantag från förra veckan inte tränat en enda gång sedan i september) och min äldste son är i klart behov av nyttigare matvanor. Vi har börjat med veckomatsedlar igen och försöker laga så mycket vegetariskt som möjligt.

(Igår blev jag lite stolt över oss alla. O stekte majsplättar enligt recept. Jag improviserade en röra av keso, avokado och svarta bönor som fann viss nåd hos Y och väckte totalt gillande hos Q. Det går ju!)

Usch, det känns dystert när jag summerar det så här. Å andra sidan, återigen, jag ska vara förlåtande mot mig själv. Det senaste dryga halvåret liknar ingen annan tid i mitt liv. Vore det inte orimligt om jag under denna tid hade kunnat upprätthålla perfekta mat- och träningsvanor?

Och så säger jag strängt till mig själv att jag visst inte är tillbaka i pre-Itrimform. Då kunde jag inte ha storlek 42, då skulle jag aldrig ha vågat gå på gym, då skulle jag aldrig ha snott ihop en röra av bönor och keso.

Så det så.

tisdag 12 april 2016

Återuppstått cykelpass

Jag fortsätter att strunta i min hosta och träna men ta det lite lugnt. Förra veckan körde jag förutom cykling också ett Shape-pass.

Igår cyklade jag igen, och upptäckte till min glädje att mitt kära 30-20-10 som jag trodde hade försvunnit, har återuppstått under namnet Cycling HIT.

Lite annorlunda var det, såvitt jag minns, men grundformen som är tre gånger fem intervall, består. Det är just den jag gillar, man vet exakt hur mycket det är kvar.

Tre gånger fem intervall av detta, alltså:

30 sek cykling på lägsta växel, verkar fånigt först men inte senare
20 sek på medeltung växel (för mig ca 12-16 av 24 växlar)
10 sek riktigt tungt med ambitionen att nå 10 gånger kroppsvikten i antal watt

Det senare är en målsättning som heter duga. Så högt wattantal har jag aldrig skådat på en cykel. Men jag var uppe i fem gånger kroppsvikten i alla fall, och såg 500W glimta till någon enstaka sekund.

Inte hostade jag farligt heller.

onsdag 6 april 2016

Motigt

Jaha. Det roliga Prformance Strength-passet försvann förstås från schemat i och med vårens intåg. Och så blev jag förkyld igen, en märklig förkylning som yttrar sig som hosta och inget annat. Men min man har haft samma sak, så det är väl något virus.

Idag bestämde jag mig för att ignorera den kvardröjande hostan och börja träna igen. 30 minuters intervallcykling på lunchen. Jag tog det ganska lugnt för att skona luftrören men kunde inte motstå att köra hårt på slutet.

Känner mig nu ganska nöjd. Hoppas jag får förbli frisk ett tag till, är så trött på det här.

tisdag 22 mars 2016

Stela handleder

Och ännu en minnesanteckning: jag behöver stretcha mina handleder! På gårdagens Mobilitypass kommenterade ledaren att jag har stela sådana.

Sedär, jag som trott att jag är svag i handlederna, det kanske är stel jag är? Googlade alltså på rörlighet handleder och hittade snabbt några enkla övningar som utlovar snabbt resultat.

Dobre vetje

Idag har jag tränat riktig styrka (Prformance Strength). Hade glömt hur roligt det var. Grymt bra pass där vi fick koncentrera oss på rörelserna och göra dem i egen takt.

Här följer lite nördiga anteckningar för min egen skull:

Marklyft 65 kg 7 set à 3 rep
Goblet squat 14 kg 10 st
Axelpressar med kettlebell 8 kg 10 st vardera armen. Höger OK, för tungt för vänster
Batwings 30 sek 8 kg vardera handen

Åh! Det är ju sånt här jag ska träna ju! Jag ska byta namn till Svetlana.

fredag 18 mars 2016

Nämen vafan

Jag hatar ju yoga, hur kunde jag glömma det. Funderar på att skriva på facebook att jag avskyr solhälsningar och tycker att de är helt meningslösa, men då blir man väl nedsablad och förklarad som mindre vetande.

Men så här då. Passet jag gick på heter Yoga for Athletes, vilket i mina öron låter som ett nybörjarpass. Det var det också enligt ledarens programförklaring. Sekunden efteråt sjunker hon ner i en djup huksittning och uppmanar oss att göra detsamma och sträcka på oss. Det är faktiskt svårt, särskilt när man är ouppvärmd! Därefter hundra solhälsningar (Hata! Värk överallt, särskilt i handlederna!) Sedan lite mer huksittning och vridning av knät inåt för att öppna upp höfterna, jag som ändå har rörliga höftleder small nästan av, men för mig var det fötterna som satte stopp. Och balansen. Och en allmän rädsla att göra illa mig. Half moon till exempel, en av alla övningar där man ska stå på ett ben och vingla utan möjlighet att hålla i sig.

Nä, betyg underkänt, tänker inte prova fler gånger. Särskilt inte när jag har hittat Prformance Mobility som tränade rörlighet på ett betydligt vettigare sätt.

(Jo, kanske är det för att jag är lite sjuk som jag är stel och grinig. Nu vill jag bli frisk!)

Jamen vafan

Förkyld igen förstås. Fast bara lite, sådär att man nästan tror att man inbillar sig huvudvärk och matthetskänsla. Fast hostan inbillar jag mig inte.

Sålunda har det gått sisådär med att rivstarta träningen. Ingen spinning, ingen konditionsträning eller styrketräning. I måndags provade jag ett pass som heter Prformance Mobility, som var ganska bra och passade mitt hälsotillstånd.

Idag är jag anmäld till Yoga for athletes. Hatar ju yoga men framhärdar i att försöka med det. Ska kanske tvinga mig till det och därmed anse att veckans träningskvot är fylld. Nya tag nästa vecka.

fredag 11 mars 2016

Nu så

Nu har jag uppgraderat mitt medlemskap till att gälla i hela Stockholm, så nu ska jag börja träna igen. Det är skönt att inte vara begränsad till det lokala gymmet längre.

Imorgon drar jag igång med spinning. Sedan ska jag träna rörlighet måndag, styrka tisdag, kondition lördag. Eventuellt klämmer jag in ett pass på torsdag också.

Ännu vågar jag mig inte på mina gamla tuffa favoritpass, jag börjar lite lugnare.

torsdag 18 februari 2016

Någorlunda enligt plan

Nu har jag börjat träna igen men mycket lugnt och försiktigt. I söndags gick jag med min nära nog ortorektiska (jo på riktigt, är nästan lite orolig för henne) syster till gymmet och cyklade först lite själva, sedan körde vi ett stretchpass med ledare.

Idag gick jag på vad jag trodde skulle vara pilates men som visade sig vara yogalates. Ajaj. Gillar verkligen inte Sats version av yoga även om jag gillar just den här ledaren. Föredrar pilates, och mina handleder håller med.

Det är just handlederna jag är extra rädd om nu vid träningsstart. Ovana, stelhet, tappad muskelstyrka, eventuellt något extra kilo är inte en bra kombination. Efter söndagens pass värkte det rejält i höger handled men det försvann som genom ett trollslag på kvällen.

På lördag ska jag spinna, på söndag stretcha igen. På tisdag kör jag ett eget pass i gymmet på cykel eller crosstrainer och om jag vågar lyfter jag lite hantlar och kettlebells en stund. På torsdag riktig pilates.

Sedan är det sportlov. Och när vi kommer hem från det ska jag börja lunchträna och trappa upp ytterligare.

Vardagsmotionen går det däremot trögt med. Vädret är så erbarmligt.

fredag 12 februari 2016

Tillbaka

Jag är tillbaka igen. Tillbaka på jobbet, tillbaka i den vanliga världen. Sorgen och saknaden efter pappa finns där, den slår över mig ibland, men jag mår förvånansvärt bra.

Under hösten sattes hela livet på paus. Så snart pappa blev sjuk insåg jag att jag inte kunde arbeta heltid och ta hand om honom. Samtidigt var både O och i viss mån Q ganska ordentligt sjuka. Jag hade tur och kunde genom en förstående företagsläkare vara sjukskriven och ta ut anhörigpenning för att vårda pappa. Kontentan var att jag var borta från jobbet i fyra månader. Jag är nu tillbaka på halvtid.

Pausen gällde också det jag brukar skriva om här, mat och träning. Under pappas sjukdomstid och efter hans död struntade jag fullständigt i alla regler om ätande, jag åt exakt det jag kände för och som var enklast just då. Det blev en hel del fikabröd och ibland också smågodis på kvällarna framför TV:n eller över en bok. Små belöningar i en tröstlös vardag.

Träningsmässigt gjorde jag en paus i september eftersom jag var ordentligt förkyld. Sedan började jag försiktigt med lugna pass, pilates, yoga, så småningom shape och cykling.

Här följde jag helt min instinkt. Jag orkade inte träna helt enkelt. Jag brottades ofta med mig själv, funderade på om jag bort tvinga mig själv att gå iväg på pass, det brukar ju alltid kännas bra efteråt. Men jag kunde helt enkelt inte, jag hade inte energin och kraften.

Däremot promenerade jag en hel del. Den sista månaden bodde pappa cirka femton minuters gångväg från oss, och jag var hos honom varje dag. Det blev inte någon imponerande mängd vardagsmotion, inte upp till 10 000 steg per dag men förmodligen 7-8 000 i alla fall.

För några veckor sedan trappade jag upp träningen. I sällskap med min syster gick jag på Crosstraining två gånger, sådana pass som jag älskade i mitt gamla liv. Det var roligt nu också och gick förvånansvärt bra.

Direkt efter det fick barnen och jag influensa, och jag har fortfarande träningspaus efter den. Det sägs att tröttheten efter influensa sitter i i flera veckor och det är lite trösterikt att höra. Jag funderar på att gå och cykla imorgon men tänker inte tvinga mig till det.

Däremot ska jag ta på mig stegräknaren igen, under nästa vecka ska jag återinföra mina lunchpromenader.

Efter sportlovet ska jag aktivera mitt SATS-kort till att gälla hela Stockholmsområdet, under hösten har jag bara tränat på anläggningen där jag bor. Men jag vill kunna lunchträna igen, jag har verkligen saknat det. Morgonträning orkar jag inte med just nu, inte heller kvällsträning. Återstår luncher och helger.

Jo, jag är på väg tillbaka. Med små steg.