Jag var i Berlin med mamma och syster under den gångna långhelgen. Syster och jag skrattade lite åt mammas faiblesse för korv, det var ett ideligt tjatande om den berlinska specialiteten currywurst.
Fast det är lite härligt ändå, säger jag. Att hon så ärligt säger att hon vill ha en maträtt och gofflar i sig den under synbar njutning. Alltför många kvinnor skulle inte göra så. Jag minns det starkt från min uppväxt, mammas matglädje. Ännu mer morfars. Han älskade mat och pratade ofta om mat, en av mina många favoriträtter var ett regelbundet återkommande omkväde, liksom du kan ju äta, flicka! Sagt med kärlek var det en fin komplimang.
Syster, som är elva år yngre än jag, har en annan minnesbild, att mamma ofta bantade och pratade om sin figur. Det minns jag inte alls.
Men apropå det, säger syster till mig, den som verkligen njuter av mat och aldrig någonsin tjatar om att det är onyttigt eller syndigt eller skuldbelagt, det är ju du! Jag har aldrig hört dig säga något negativt om det du eller någon annan äter.
Jag tänker efter och inser att så är nog fallet. Vid de första samtalen på Itrim frågade min rådgivare saker som har du dåligt samvete när du ätit något onyttigt (nej), kompenserar du onyttig mat med extra träningspass (nej) och så vidare.
Och jag tar det som en komplimang. Att vara kostmedveten är en annan sak. Sakta men säkert börjar jag skifta till att äta och tycka om allt mer grönsaker och nyttig mat, att göra medvetna val. Men jag kommer inte att sluta tycka om mat, eller börja se mat som enbart bränsle. Fy så trist.
