fredag 29 januari 2010

Trinny & Susannah

Jag är ett fan av What Not to Wear som går på lite olika BBC-kanaler ibland. Dels är det alltid kul att se före-och-efter reportage men framför allt är jag helt betagen i programledarnas kombination av brutal uppriktighet och befriande realism angående kvinnokroppar.

I det senaste avsnittet jag såg omvandlades en rätt vanlig tjej. Hon hade stor tung byst, normalplufsig mage och lite dubbelhaka, och tyckte förstås själv att hon var jättefet. Trinny petade henne i sidan och sa "you have a waist, darling!" och Susannah försäkrade "there is not one part of your body that I would not like to have". Och det märkliga var att de lyckades få både mig som tittare och kvinnan själv att se det som de såg. Så där ser väldigt många kvinnors kroppar ut. Inget märkvärdigt med det. Klär man sig rätt kan man dölja det mesta.

Morgonen därpå när jag borstade tänderna framför spegeln konstaterade jag till min förvåning att jag ju också har midja. Faktiskt. Mer markerad än hos tjejen på TV.

Jag vidhåller att det är något sjukt med hur de allra flesta kvinnor tycks se på sina kroppar. Övervikt är inte nyttigt för någon, nej. Detta är inte menat som en ursäkt för att fortsätta moffa i sig chips och strunta i sin hälsa.

Men hur hälsosamt är det att leva med ett ständigt missnöje och nedvärdering av den egna kroppen?

torsdag 21 januari 2010

Händer det något?

Ja, lite grann:

Har börjat träna igen, känns bra. Har hittat ett roligt kvällspass som funkar med hämta-lämna-schemat, i nödfall kan det bytas ut mot ett lunchpass samma dag.

Fortsätter med core som jag gick på några gånger i höstas. Var lite skeptisk då, hade nog inte fortsatt om inte passet legat bra till tidsmässigt. Men när jag var där förra veckan kändes det som att polletten börjar trilla ner. Aha, är det så här det ska kännas? Faktum är att sångträning och coregympa inte är helt orelaterade. Man använder ungefär samma muskler, i magen åtminstone.

Plötsligt har jag träningsvärk igen. Fast jag tränade ganska duktigt under hösten hade jag aldrig träningsvärk. Inte för att det finns något egenvärde med det, bara en observation.

Jag har beställt en bok som heter Bantningsbluffen och som verkar mycket intressant. Den går ut på att inget är nytt under solen, de flesta dieter är gammal skåpmat och mischmasch av redan kända teorier. Det bästa man kan göra är att hitta sin egen metod. Det är ju det jag försöker med, så det vore kul om boken kunde vara till hjälp.

Häromdagen var jag på läkarbesök, ville kolla upp mitt hjärtfladder. Som jag trodde var det stressrelaterat. Vi pratade en stund om stress och avkoppling och jag tyckte läkaren var rätt bra. Ja, så vill jag gå ner i vikt också, sa jag. Då tycker jag att du ska boka en ny tid, ta en dubbeltid, svarade han. I februari ska jag dit igen, det ska bli intressant att höra vad han har att säga.

Ja, just det, så har jag vägt mig också. Minus 0,8 kg. Ingen imponerande minskning men åt rätt håll.

torsdag 7 januari 2010

Nytt år (suck)

Så var det januari igen. Årets tristaste månad alla kategorier.

Förra januari kände jag mig ganska laddad. Jag hade gått ner några kilo under hösten, jag hade tagit mig igenom julen och bara gått upp något enstaka. Jag hade en strategi, jag kände motivation.

Nu har jag ingetdera. Jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka.

Varför gick det snett? Vet inte riktigt. Sommaren var inget vidare, flytten i maj ställde till det. Men jag tror att jag tappade taget redan tidigare, någon gång under våren när jag började få för mycket att göra med jobb, flytt- och renoveringsplanering. Stress och viktminskning är ingen bra kombination för mig.

Det var bra att ta en paus på ett par månader. Inte bara bra utan livsviktigt. Jag hade alldeles för mycket omkring mig för att orka koncentrera mig på vikten. Tänkte på den gjorde jag, men bara negativt. Bättre då att ta det aktiva beslutet att pausa.

Det enda jag vet nu är att jag fyller fyrtio om nio månader. Och att jag inte vill se ut då som jag gör nu. Jag har inga problem med att vara storvuxna, bastanta Helga, storlek 44. Men jag vill vara något smidigare och fastare i konturerna.

Nio månader är inte lång tid. Men jag orkar inte göra någon rivstart. Det brukar bara sluta med dikeskörning i alla fall. Små ändringar, en eller ett par i taget.

Först, börja träna igen. Det har inte blivit av på några veckor. Före-jul-stress och sedan jullov med sjukdom resulterade i fyra motionslösa veckor. Det blir core imorgon.

Sedan matintaget. Återgången till vardag innebär automatiskt en förbättring. Men det behöver bli ännu bättre. Kvällarna är den kritiska tidpunkten. Ny föresats: inget ätande efter kl 21. Värt att prova i alla fall.

Vikten då? Ingen aning. I'll think of that tomorrow.